Bussfilosofi

Måste bara berätta om en grej som hände på bussen. Ingen stor sak, men den fick mig att längta.

Buss 16 stannar i Brunnsparken och en man ~40 med en son (tror jag i alla fall) ~4 på armen kikar in genom bakdörrarna och frågar:
Ursäkta, men vet någon om den här bussen går till Korsvägen?
En blond, lockig kvinna ~35 svarar:
Nej, det gör den inte. Du får ta vagnen, femman går dit.
Mannen frågar:
Går fyran också bra?
Kvinnan svarar:
Ja, det gör den.
Mannen tackar och sonen, vars ansikte fullkomligt lyser av lycka utbrister:
Vi ska till Liseberg!
Sen stängs dörrarna.

Det fick mig att sakna den tiden. Då man var barn.
Jag vet, alla gör det. Jag också.
Den tiden då ett besök på Liseberg, eller vilket slitet tivoli eller minifestival var något extra, något speciellt.
Den tiden då man inte hade något att bekymra sig över. Inga prov eller andra skoluppgifter, inga större problem än att man råkat bita huvudet av sin favoritbarbiedocka eller fått en reva i kjolen.
Den tiden då en liten förkylning var något som hindrade en från att gå ut och leka, inte räddade en från att vara tvungen att gå till skolan.

Men sen kom jag på,
vad små mina problem är egentligen.