Varmt

Jag orkar inte skriva så mycket. Det är för varmt. Jag dör.
Igår var en bra dag. Men jag orkar inte skriva.
Idag var också bra. Bea och jag har badat och mölat jordgubbar.

Jag är så varm och trött så jag sitter helt skevt för att kunna luta huvudet mot väggen eftersom jag är för trött för att hålla det upprätt med muskelkraft.

Nu ska jag äta. Sen ska Bea komma tillbaka, förhoppningsvis.

xo
(ser det verkligen ut som kissandhug eller vad det nu är det betyder? Jag tycker mer det ser ut om en väldigt arg/ledsen smiley. Typ x) konbinerat med :o till :) och xo.)


x):o x):o

Spricker

Jag är bara så fruktansvärt glad och lycklig just nu så jag nästan spricker! Mina fingrar darrar på tangentbordet så att jag knappt kan skriva. Det känns som om någon försöker blåsa upp en ballong inuti min bröstkorg.
Jag tänker inte gå in på anledningar. Inte än. Jag vill vara säker först.
Om man nu kan bli säker.

Sa ju att det skulle bli ett långt inlägg, det tog nästan en och en halv timme att skriva. Wow.
Nu ska jag sova.


Pelikankreationer

Metaltown 2009

Jag, Linnéa och hennes pojkvän Robban tog bussen in till Brunnsparken där vi mötte ett par av Linnéas kompisar. Sen var det vagnen in till Frihamnen som gällde.
Kön såg helt enorm ut från spårvagnen, men vi kom in och fick bytt våra biljetter mot band på mindre än en halvtimme!
Det var enormt varmt, och metal är lika med svarta kläder (bland annat). Svarta kläder plus stark sol är lika med olidlig värme.

Vi hann se det mesta av Dead by April, men det var ett lätt antiklimax, tycker jag. För det första var det massa falsksång (vilket till och med jag hörde, och jag har inte direkt världens bästa gehör!), för det andra spelade de inte Losing You, som i och för sig är rätt uttjatad, men ändå en av deras bästa.

Sen stod vi i kö för att ta ut pengar hur länge som helst. Nästa band vi såg var Trivium (och så såg vi början på Pain och slutet på Napalm Death), och de var bra, riktigt bra! Trivium, alltså. Hade aldrig hört dem förut, men jag gillade dem. De hade bra kontakt med publiken, och nu började det komma igång lite moshpit och grejer (det kanske det var innan också, men inte vad jag såg). Vi stod rätt långt fram och jag gömde mig från moshpiten bakom Linus (som vi mötte i Brunnsparken). Väldigt säkert ställe att stå på, för han är nog minst en meter längre än jag.

Efter Trivium var det Meshuggah. Ännu ett band som jag inte hört förut. Jag tyckte inte alls de var dåliga, men uhm, jag tror inte de är ett band som man ska börja lyssna på live. Lite svårt att njuta av musiken om man inte vet hur den låter. Sångaren var riktigt frän, dock. Och jag håller på att lyssna på dem på Spotify nu, och det är riktigt grymt! Neurotica är en väldigt bra låt.

Children of Bodom såg jag och Linnéa lite på avstånd. För det första gick det inte att ta sig hela vägen fram, och står man inte där fram kan man lika gärna sitta där bak och se på skärmen, för man ser ändå inget på scenen. Detta är också ett väldigt bra band. De började med Needled 24/7 och lite senare kom Bed of Razors, och det var gaah, bra!

Vi skippade Volbeat och sprang över bron till Nordstan och åt på McDonald's; jag, Linnéa, Robban och tre av Robbans kompisar. Uppe på bron såg vi ner på festivalområdet, och herrejävlar vilket folkhav! (Se bilden nedan.) Det blev en rejäl powerwalk och en lite halvt självmordsriskerande språngmarsh över vägen, sen slängde vi snabbt i oss våra kaloribomber innan vi skyndade tillbaka för att hinna få bra platser till nästa band.

Och nästa band var Disturbed. Både Linnéa och jag höll på att spricka där vi stod i mitten av mitten där framme. Detta var den största anledningen till att jag gick på Metaltown. Och jag blev inte besviken. Inte det minsta. Det var fanimig bland det bästa jag sett! Jag svävar fortfarande på moln. Liberate, Meaning of Life, Inside the Fire, Prayer, Land of Confusion, Stricken, Stupify, Ten Thousand Fists, Down With the Sickness, The Game och sen minns jag inte vilka fler. Jag moshpitade för första gången! Linnéa och jag var (för att använda Linnéas ord) helt euforiska flera timmar efteråt! Aaaaaaah, de var så sjukt galet totaly awesome som man kan bli!
Till sist var det Slipknot. Jag lyssnar inte på dem i vanliga fall, men de hade ett otroligt bra scenframträdande. Helt outstanding (och jag använder engelska uttryck för att jag känner för det)! En gång satt trummisen vinkelrätt mott väggen och spelade, helgalet! Och nu har jag sett Slipknot live. De är ett sånt band som man egentligen ska se!

Men sen så var det ju så här att jag, Linnéa och lite annat folk tog oss över till Slipknot tillsammans. När alla andra band spelade var det fullpackat, visst, men ingenting, INGENTING, jämfört med hur det var i Slipknotpubliken. Jag gick med armarna nere längs sidorna, och när vi stannade var det så trångt att jag inte kunde lyfta dem. Då talade Linnéa om att hon tänkte mosha i den här publiken, och bad mig ta hennes handväska. Visst, tänkte jag (som även jag hade en väska), jag ställer mig bara i kanten av moshpiten och väntar tills hon är klar. Men fan heller, vi stod I MITTEN av moshen. Och min sko hade gått sönder totalt i sista Disturbedmoshen, så jag tänkte inte ge mig in i en till frivilligt. Istället tog jag mig längre och längre bak, långsamt, långsamt i en enormt tättpackad publik.

Den känslan av klaustrofobi man får där är inte lätt att beskriva om man inte stått nästan längst fram i en publik på tjugotusen pers och försökt ta sig därifrån. Det tog tid. Och jag hamnade ofrivilligt i minst tre moshpitar på vägen. Det var en enorm befrielse att komma ut i gången och bort till tälten vid entrén.

Och där stod jag sen, med min väska och Linnéas, och ingen aning om var någon var och utan någon som hade en aning om var jag var. Haha. Lånade Linnéas mobil och skickade lite sms till folk om var jag stod. Sen kom Linus och höll mig sällskap. Jag blev glad. Vi gick till öltältet, fast jag tog faktiskt en zingo, haha. Tycker inte om öl. Till nästa Metaltown ska jag ha lärt mig dricka öl. I alla fall så stod vi där och såg klart på Slipknot och mötte sen lite andra folk borta vid uttagsautomaten. Resten mötte vi vid spårvagnshållplatsen, och sen så gick vi över bron igen till Nordstan, där mamma väntade för att ge mig, Linnéa och Robban skjuts hem.

Det tog tid, för det var inga små folkmassor som skulle över. Det var en enorm folkmassa!

Och det var helt galet underbar dag! Från ett till tolv, och man var inte trött efteråt, förutom i fötterna som var helt döda. Idag har jag dock ont i större delen av kroppen. Speciellt nacken.

FUCKING TOTALY AWESOME!
METAAAAAL!

Dagen efter nummer två

Metaltown igår, och som jag redan skrivit på ett tiotal ställen så var det

FUCKING TOTALY AWESOME!

Just nu väntar vi gäster om för tre minuter sen, så jag hinner inte skriva nu, men ikväll/imorn kommer det komma ett långt inlägg som ingen kommer läsa men som jag kommer ha kul med att skriva.

Jag är lycklig.

Färdig!

Joooo, jag gjorde en till blogg. Märk väl "en till". Jag kommer fortsätta med denna också. Har fastnat lite för den, om jag ska vara ärlig.
I den nya kommer i alla fall att hamna lite noveller och bilder och annat. Det innebär att de som i fortsättningen vill slippa mina noveller och annat jag skrivit (förutom blogginlägg) ska hålla sig till denna bloggen.
Jag tänker länka till den nya varje gång jag lägger upp nåt där. Bara en liten länk längst ner i ett av dagens inlägg. Knappt ens smygreklam.
Hela detta inlägg blev lite smygreklam. Halvseriös smygreklam.
Seriöst skrivna saker kommer alltså inte längre dyka upp här, om man inte räknar med ett seriöst blogginlägg lite då och då, men bilder kommer förhoppningsvis fortfarande komma in lite då och då. Fast bara om de har något med dagens inlägg att göra.
Får se hur länge jag orkar med det här.
Och hoppas inte den här bloggen blir jättetråkig nu, även om jag ärligt talat inte tycker att den är särskilt kul nu heller, haha.
Jag skulle tycka det var väldigt väldigt roligt om folk ville läsa och titta och kommentera i den nya bloggen. :)

En Pelikans Kreationer (Ja, jag kan fortfarande hyperlänka!)

Kommer börja med att lägga in gammalt, bara för att den inte ska vara så tom.

Kreativitetsblogg?

Jag tänker skaffa mig en ny blogg. En där jag lägger upp bilder och noveller och annat shit som jag får för mig att jag kan skapa som folk vill titta på.

Nej, mitt självförtroende är inte på topp just nu. Jag behöver sova.

Men jag tror faktiskt att jag ska göra det.

En fantasibristsblogg och en kreativitetsblogg.
Ironiskt.

Jobb

Jag har nu jobbat i så mycket som tre dagar. Om det nu kan räknas som dagar. Morgnar.
Det är jobbigt, jobbigare än jag kom ihåg, men å andra sidan är det väldigt skönt när det är över och jag har hela dagen för mig själv.
Och ibland är det så vackert med soluppgången så jag bara vill gråta. Eller i alla fall ha med mig min kamera, men det går inte. För det första skulle jag inte orka släpa med mig den, för det andra skulle jag inte ha tid att ta några kort. Så det vore ganska bortslösat. När jag slutat jobba ska jag däremot börja släpa mig upp i soluppgången ett par dar och försöka få till lite fina bilder. Har hittat ett jättebra utkiksställe. Kanske.

Igår var jag med Bea på eftermiddagen. Vi badade och åkte sen ut med vår båt med pappa. Och med fika. Massor med fika.

Jag mår lite konstigt just nu, men jag tror det är för att jag sover lite för lite och oregelbundet och för att jag äter lite för konstigt. Jag kommer komma in i rytmen, och då kommer det kännas bättre. Och detta är någon sorts försvarsmekanism, men jag är för trött för att komma på vilken. Även om jag inte är så trött just nu egentligen.

Totalt meningslöst och virrigt och snurrigt inlägg.

Hemma

Hemma från Grundsund, och jag börjar jobba inatt. Har tagit en cykelrunda runt mitt distrikt och hittat i princip varje adress, så det borde lösa sig.
Det känns inte som om jag bloggar för skrivandets skull, längre. Mer som om jag skriver för bloggandets skull, och jag hoppas folk förstår skillnaden.
Jag ska börja skriva igen nu, i alla fall. Det kommer väl inte finnas så mycket mer att göra dessa sena sommarkvällar.
Godnatt.

Och Grebbestadsborna fick sig som bekant en trevligt midsommar.

Catching up

Glömde helt bort att skriva att Ejvor kom hit från Stockholm i tisdags och firade min födelsedag lite i efterskott. Det var väldigt trevligt. Och vi åt tårta. Gott.

Imorse (eller igårmorse är det väl nu) gick jag med Gunilla för att lära mig distriktet jag ska ha nästa vecka och de två veckorna som kommer efter den. Har inte riktigt bestämt mig för om jag ska sova innan eller efter än. Just nu lutar det åt efter, med tanke på att jag la mig tio igår men ändå inte somnade förrän klockan ett.

Imorn, eller senare idag, åker vi till Grundsund och firar midsommar och födelsedagar.

Och jag har fått en ny kusin! Välkommen till världen, Lille Vincent :D







(Btw, om ni kommenterar min lilla novell i inlägget under så blir jag jätteglad.)

Bye.

Novell: Den snälle lille pojken

Det var mitt på ljusa dagen, men trots det hade han lyckats hitta ett litet mörkt hörn på den stojiga lekplatsen. Egentligen ville han inget annat än att springa tillsammans med de andra barnen, att hoppa och leka, åka rutschkana och gunga. Men det hade han aldrig kunnat göra. Han hade försökt, men det slutade på samma sätt varje gång.

Det var aldrig meningen, han skulle aldrig ha gjort någon illa med mening; en snällare liten pojke får man leta efter länge. Det var bara det att märkliga saker alltid hände omkring honom. Märkliga på ett dåligt sätt, ett sätt som slutade med brutna ben, forsande blod och döda fåglar. Han var speciellt ledsen för det där med fågeln, den hade varit så vacker. Han ville bara röra vid den. Han hade aldrig menat att den skulle dö sådär, att den så fort hans hand snuddade vid dess glänsande svarta fjäderdräkt skulle sjunka ihop och sen aldrig mer röra sig. Det hade han aldrig velat. Han ville bara röra vid fjädrarna, smeka dem. Mörka nätter kunde han fortfarande höra ljudet den vackra fågeln gav ifrån sig i sitt dödsögonblick. Det var ett skri av intensiv smärta, och varje gång han hörde det kunde han själv känna smärtan som fågeln måste ha känt. Varje gång fick den honom att gråta.

Att åsamka någon smärta var det sista han ville, den lille pojken menade bara väl med allt han gjorde. Men på något sätt slutade det alltid med smärta. Och sällan hos honom själv, även om han mycket hellre skulle ha föredragit att själv behöva utstå den. Problemet var det att saker och ting väldigt sällan slutade på det sätt som han skulle ha föredragit, det sätt som skulle ha varit bäst för alla. För han hade kunnat klara av det som inte de andra klarade.

Det var inte för att han var modigare än de.
Det var inte för att han var klokare.
Det var inte ens för att han var starkare, för han var inte stark. Han var svag. Hade han varit starkare så hade han kunnat stå emot frestelsen att försätta sig i de situationer som slutade i plåga.
Det var inte för att han var bättre. Det var för att han var villig. Han var villig att utstå det hemska, om någon annan på det sättet kunde slippa det. Det var för att han var beredd att offra sig själv, för att på det sättet rädda någon annan.
Det var för att han var en sådan snäll liten pojke.
Men han var svag. För svag för att vara ensam. För svag för att isolera sig själv.

Svagheten fick honom alltid att ta de där första, stapplande stegen framåt, och när han passerat den gränsen var det för sent för att göra något åt det, vare sig han ville eller inte. Men när den gränsen var nådd ville han oftast inte vända tillbaka.

Svagheten fick honom att resa sig upp, att efter en brutal inre strid ta de där första stapplande stegen bort från det mörka hörnet och ut i ljuset. Några barn skulle just börja leka tafatt vid rutschkanan. De drog just lott om vem som skulle börja jaga.

”Får jag vara med?” nästan viskade han, som om han innerst inne visste att den frågan egentligen inte borde få lämna hans läppar. Ingen hörde honom. Men istället för att ta det som ett tecken höjde han mot bättre vetande rösten.
”Får jag vara med?”
Sju små huvuden vändes åt hans håll. Förvånade ansiktsuttryck mötte hans eget plågade. Han var ny här. När det hänt en olycka blev han alltid tvungen att leta upp ett nytt ställe, med jämna mellanrum fick hans familj byta till en ny stad. Här hade han aldrig varit förut.

”Sisten får jaga”, sa en liten rödhårig flicka med en axelryckning. Han hade aldrig sett något så vackert. De mörkröda lockarna gnistrade likt diamanter i solen, de små mörka ögonen påminde honom om fågeln. Vid det här laget borde han ha känt igen tecknen som nästan skrek åt honom att vända sig om och springa, springa, springa så fort och långt hans korta små ben kunde bära honom. Men vid det här laget hade inga tecken i världen kunnat hindra honom från att begå ännu ett misstag som skulle hemsöka honom, likt fågeln.

Han satte sig ner på huk med händerna för ögonen och började räkna till tio. Skrik och skratt omgav honom när barnen började springa åt alla håll för att undgå att bli tagna av nykomlingen som satt med ansiktet hopskrynklat av den koncentration som krävdes för att minnas i vilken ordning siffrorna kom.
Ett. Två. Tre. Fyra. Fem. Sex. Sju. Åtta. Nio. Tio.
Han reste sig upp. En liten pojke, mindre än han själv, stod bara några meter bort. Men det var fel, det var inte honom han ville ta. Han såg sig omkring efter flickan med de röda lockarna och fick syn på henne bakom ett träd. Hans medvetna insåg att det vore bättre att springa ikapp någon annan, någon som inte var i samma fara som flickan. Men hans ben var inte medvetna, inte om något annat än i vilken riktning de behövde springa för att nå henne.

När hon såg att han var på väg mot henne skrek hon förtjust och började springa. Bort från trädet, mot rutschkanan. Hon var snabb, men han var snabbare. Det var han alltid. Trots att han var flera meter bakom vid starten, så var han halvvägs uppför stegen när hon satt sig på kanten till kanan.

Han menade inte att knuffa henne, han ville bara röra vid henne.
Skräckslagen såg han hur flickan fick alldeles för hög fart. Högre fart än vad som borde vara möjligt på en så kort sträcka. Ännu mer skräckslagen såg han hur hon slog i marken på helt fel sätt.

Hon landade på rygg, men lockarna utspridda i en vacker halvcirkel, som blev rödare och rödare för varje sekund.

Han var flera kilometer bort innan någon hann inse vad som hänt.
Nästa dag skulle han bli tvungen att hitta en ny lekplats.

Hon upphör aldrig med att förvåna

Hör och häpna, men jag har skrivit igen! En novell dessutom.
Och den kommer upp i bloggen om en halv minut, och därför även på fefo.

Förvarning: Jag är just nu en extremt ringrostig "författare", så kvaliteten är inte riktigt vad den hade kunnat vara.
Btw så är den lite darkness.

Och jag älskar kommentarer :D

Dusk

Jag behövde inte släpa med mig mina systrar. Istället släpade Bea och jag med oss varandra. Typ.


Igår.

Dragula - Rob Zombie

Återigen har jag inte sett hela videon, så bara blunda och lyssna på denna underbara låt!



Dragula - Rob Zombie

För övrigt den låt som fick mig att börja gilla hårdrock på riktigt. Denna och Poison, men Poison-videon tänker jag inte lägga upp på min blogg, haha. Sök på Spotify. Eller Deezer.

Sticky

I förrgår (eller igår var det väl egentligen) hade jag tydligen massor att skriva om. Nu minns jag inte vad det var längre.

Sticky Fingers med Nea m flera i torsdags var toppen! Hur kul som helst! Drack en Rosa Pantern som smakade som jordgubbsmilkshake. Först hände inte så mycket, sen efter nån timme kanske så kom vi igång och började dansa. Då gick tiden fort. Jag är sämst på att dansa, men det gör inget på såna ställen, där kan man låtsas. Speciellt när blinkljuset kommer igång. Man ser ändå inget.
Jag, Nea och Neas kompis Maja dansade ihop flera gånger, och en gång blev vi joinade av tre asiater som bildade lite ring med oss och så turades vi om lite. En av killarna (i randig tröja) var lite mer på än de andra, eller vad man nu ska kalla det, och när jag dansat med honom ett tag så satte han sig plötsligt på huk. Jag hann precis tänka "Vafan gör han där nere?" när han slog armarna om mina knän och reste sig upp så jag flög högt över havet av huvuden. Jag DOG. Det var PINSAMT. Han fick nästan en slap sen.
Lite senare (en timme eller två) var det en till kille som försökte lyfta upp mig. Den här gången kände jag igen tecknen och lyckades övertala honom att låta bli.
Det var en toppenkväll i alla fall.
Mix med kompisar var också där, men inte så länge, för de hade skola på fredagen, de stackars satarna. Trevligt att träffa den flickan, i alla fall!
Förresten så spelade de Rob Zombies Dragula på nedervåningen samtidigt som de spelade någon oidentifierbar Håkan Hellström-låt där uppe. Annars var musiken där uppe faktiskt ganska bra. Dragula vinner dock lätt.

Jag sov över hos Nea, åkte på morgonen in till stan i pyjamas (hade inget annat med mig, och min klänning var väldigt ofräsch) och åt lunchmacka med mamma, som åkte till Lund på kvällen. Hittade även två klänningar på H&M för 50 kronor styck. Underbart!

Sen var det gymkhana på ridavslutningen på lördagen.
I söndags (igår alltså) började jag svag som jag är läsa på New Moon (som för övrigt tog slut idag och faktiskt var bra den med).
Idag har det inte hänt något speciellt alls.

Och det var väl det jag hade att skriva om.
Hoppas mina systrar fortfarande vill cykla och ta solnedgångskort om en timme. Vi gjorde det i förrgår, det blev faktiskt ganska bra. Tror jag. Har inte fört över till datorn än.
Bay.

Imorgon är en annan dag

Nej, jag tänker inte skriva. Det är för sent. Men jag har en del att skriva om. Hoppas jag kommer ihåg det imorn, om jag nu orkar skriva då istället.
Jag har verkligen fasansvärt dålig meningsbyggnad här i bloggen.
Det är väldigt trevligt att kunna skriva lite som man vill då och då.

Nersläppt

Och jag fick världens inspiration till egokort nyss, men bilderna blev inte bra. Sånt gör mig ledsen. Jag tycker inte om att känna mig dålig.

Lathund

Jag har inte skrivit på länge. Har faktiskt inte vart hemma så mycket de senaste dagarna att det vart värt att köra igång datorn, utom igår, och då orkade jag inte för att jag var på så grovt dåligt humör.
Idag tänker jag inte heller skriva så långt. Jag ska fira min artonårighet genom att ikväll knalla ut med Nea och hennes kompisar (varav jag inte vet hur många jag känner, men det blir spännande).
Sommarlov, för sjutton!

Imorgon är det den nionde.

Imorgon får vi sommarlov. Jag kan knappt fatta det. Jag kan inte fatta det. Det vill inte sjunka in i mitt huvud att vi imorgon faktiskt får sommarlov. Efter imorgon är allt över. För en lång tid. Väldigt lång tid, faktiskt. Massor med veckor.

Och jag måste vara den enda människan i världen som ofrivilligt råkar skära sig i benet när hon/han rakar sig under armarna.
Dammit.
Jag och vassa saker går inte ihop.
Eller jo, vi går ihop alltför bra för vårt eget bästa.
Anemi.

Pain Redefined - Disturbed

Känns som om det var längesen det kom upp någon musik här på bloggen.


Pain Redefined - Disturbed.
Jag ska se dem. Live. I juni. På Metaltown. Lycka!

Hade min lilla artonårsmiddag med lite vänner igår. Det var tänkt att bli typ tio pers, men det blev bara fem. Väldigt dum tid att ha fest på, början av juni, faktiskt.
Men det var roligt ändå.

Dagen efter

Egentligen tänkte jag inte sitta vid datorn idag. Tänkte städa och planera inköp till imorn osv. Men så blev det inte. Behöver ändå leta lite recept.
Hör och häpna, bilden är tagen med min nya fina mobil med utbytbart skal. Okej, inte på långa vägar lika bra kvalitet som man får med min lilla Canonbäbis, men väldigt mycket bättre än min gamla mobil, haha.
Och det var en god frukost.
Havremacka med skivad banan och jordgubbe och så hjortronte från Älvsbyn till det. Hjortronte smakar lite som varm nyponsoppa, väldigt gott. Och då är nyponte skitäckligt.

Mormor och morfar kommer troligtvis upp om någon timme, hurra! Så vi får se när mamma och jag lyckas klämma in vår lilla sväng om Kvantum. Måste hitta recept först, som sagt. Så nu försvinner jag.

Födelsedagsbilder!

Synd att man inte kan kursivera rubriker.
Anyways, här kommer lite bilder från idag:

Tårta och blombukett från Nea och Bea.























Mobil med utbyrtbart skal från morochfar.
















Poppius och jag städade mitt rum, moahah.
















Det kom en liten regnbåge också.























Och vid dess slut fanns det tårta.




















Jag har haft en bra dag idag. Och nu ska jag ha ett bra liv som vuxen, om det nu är det man blir när man fyller arton.
Skål i alla fall!

Arton

Nu när jag börjar skriva detta är klockan tjugo över fem den fjärde juni år tvåtusennio. Detta innebär att jag är så gott som exakt arton år gammal i detta ögonblick.

Imorse blev jag väckt vid halv sju, jag är ledig idag och imorn, men resten av familjen har inte lika stor tur.
Presentskörden bestod i alla fall av:
* Ny mobil med massa tillbehör
* Boken Digitalfotografi av Scott Kelby
* New Moon av Stephenie Meyer (ja, jag måste ju läsa klart serien nu när jag gett mig in i den).

Lite senare på morgonen, vid nio kanske?, plingade två små söta flickor på dörren. Nea och Bea. Men tårta och blommor. Jag blev glad.
Tårtan var hur god som helst, och blommorna står här i mitt rum och doftar helt underbart.

Sen har det inte hänt så mycket mer denna egentligen helt vanliga, men ändå lite speciella dag. Jag har dammsugit källaren, städat mitt rum. Resten av huset fixar jag imorn, om jag orkar. Har nog ändå inget bättre för mig, och jag ska ju ha lite middag på lördag.
Tänkte att vi skulle äta, sen bada de som vågar och sen se på en film eller så.

Typ.

Men spontanitet är bra.

Lär föra över bilder till datorn sen ikväll, så det blir ett inlägg med födelsedagsbilder sen, om det blir några som är värda att lägga upp.

Jag är myndig.
Stort.

Pensivering

Jag måste sluta skriva så långa inlägg. Säkert ingen som orkar läsa. Inte konstigt att jag har ont om läsare/kommentarer.
Men det är roligt att skriva.
Jag tycker om att skriva.
Det är ett av de få sätt på vilket jag känner att jag verkligen kan skapa något, även om jag inte vet hur stolt man ska vara över det jag skapar i den här bloggen, haha.
Vänta bara tills jag läst webbdesign, då ska jag skapa en helt egen blogg, och den ska bli skitbra!
Typ.
So long.

Lång tid ingen syn

Jag är lat med att skriva. Men jag har varit i Lund och firat morfars åttioårsdag, så jag är lite ursäktad. Fast jag har egentligen massor att skriva om. Men inte nu. Nu är jag för trött. Tänker knarka box ikväll, sen somna, sova och sen vakna upp som artonåring.
Ja, det stämmer. Imorn blir man myndig.
Spännande.
Och så är vi lediga torsdag + fredag. Och slutar på tisdag.
Det är knappt så man tror det. Efter det här satans året så ska man helt plötsligt ha sommarlov. Det är lite som om man inte hunnit varva ner, vi har haft prov in i det sista (förutom nu den här sista veckan, vilket jag vet flera stackars satar som har), så det kommer lite som en chock när man inser att ojfan, snart ska vi vara lediga i tre månader, mer eller mindre.

I lördags arbetade jag och Jenny i köket hos en kollega till våra mammor. Denna kollega, Sussie, hade fest, och vi hjälpte till att få till det sista på en del huvudrätter, göra snittar, dekorera mandeltårtorna, plocka fram och av på buffébordet och diska. En himla massa disk blev det, hela tiden. Det blev väldigt mycket jobb. Vi kom dit vid 18.00 och satte oss inte ner förrän vid tio elva då vi slog oss ner för att äta lite. Det blev helt enkelt inte tid innan, även om både Sussie och Jörgen hela tiden kom in och undrade om vi fått nån mat i oss.
Det var i alla fall väldigt roligt, faktiskt. (Konstig mening det där blev.) Mycket trevliga arbetsgivare hade vi, och jag tror de var rätt nöjda med oss med.
Vid tioelvatiden var man väldigt trött, och då började disken från huvudrätten komma ut i köket. Vi sköljde av tallrikarna och satte in i diskmaskinen, och detta resulterade i en hel del matrester i vasken.
Jag: Oj, det kanske inte är så bra om alla matrester ligger där och blir blöta.
Jenny: Äh, det löser sig.
Har man stått upp och arbetat och sprungit fram och tillbaka mellan klockan 18.00 och 23.00 är man trött, och då var det där sjukt roligt.

I helgen var vi som sagt nere i Lund och firade morfars åttioårsdag. Hela släkten var där på kalas i måndags. Också väldigt gott, och väldigt trevligt.

Nu har väl ingen orkat läsa hela vägen hit ner, men nu kommer vi till idag.

Idag har jag minst fyra anledningar att vara glad:
1. Det är min sista dag som sjuttonåring.
2. Vi är lediga resten av veckan.
3. Jag har hämtat ut min Metaltown-biljett! (<3)
4. JAG FICK FUCKING MVG I KEMI B!!!!!
Och jag är glad.

Nu ska jag somna och bli arton.