NOVELL: Måne av Glas

Värmen avtog långsamt och det sista solljuset letade sig ut ur grottan där hon legat och sovit. Utrymmet var i minsta laget, det var knappt att hon kunde kravla sig in och ut. Huvudet skrapade mot taket, och fick små delar av berget att lossna och studsa mot hennes stenskinn och ner på marken med ett lätt klippetiklapp. För att över huvud taget kunna röra sig framåt var hon tvungen att krypa på alla fyra. En mjukare kropp skulle ha gått sönder på flera ställen, men inte hennes.
...Äntligen ute. Världen låg framför henne, en värld där hon kunde göra vad hon ville, ta vad hon ville. Men det enda hon ville ha just nu var föda, det var över en månad sedan sist, och hon kunde känna hur kroppen började förtvina.
...Hon knäppte fingrarna, vände handflatorna utåt och sträckte armarna framåt och uppåt, kände njutningsfyllt hur det knakade i axlar och armbågar och log förnöjt. Hon rullade på nacken och kände hur även den knakade. Ryggen, höfterna, knäna. Mjukhet inuti det hårda. Hon var redo.
...Men hur redo hon än var kunde hon aldrig stänga ute chocken som den första smärtan gav henne. Den var lika stark varje gång, och hon kunde aldrig någonsin bli tillräckligt beredd. Varje dag under tvåhundrafyrtiosju år var inte tillräckligt ofta för att vänja sig.
...Hon satte sig ner på huk, med händerna hårt pressade mot den skrovliga marken. Pannan tryckt mot knäna, ståendes lätt på tå, djupa lugna andetag. In. Ut. In. Ut.
...Skulderbladen drogs ihop och med ett vrål reste hon sig upp i sin fulla längd med armarna utsträckta så att hon stod som ett kors. Ironiskt egentligen.
...Smärtan var alltid som ny.
...Huden på ryggen sprack upp och ett par enorma kolsvarta vingar slog ut som blomblad slår ut från en knopp. Hon tyckte om den jämförelsen, den fick henne att känna sig som något fint och ömtåligt, det hon egentligen var minst av allt.
...Hon var nere på alla fyra igen, flämtade av ansträngning och försökte stänga ute allt förutom smärtan. Enda sättet att bli av med den var att koncentrera sig på den, att verkligen känna den, för sedan, när hon öppnade sig för omvärlden igen, var den då inte lika påtaglig. När hon kände att den började avta öppnade hon ögonen och studerade sina händer, som alltid. Tvåhundrafyrtiosju år, och händerna var fortfarande lika släta som hos en femtonårig flicka. Som hos den femtonåriga flicka hon varit. Huden var lika len som då, men blekare, så vit att den lyste i mörkret. Och blodådrorna var tydligare, de såg ut att ligga som tunna små rör utanpå huden. Det gick nästan att se hur blodet pumpades genom dem, allt snabbare nu när hon började resa sig upp.
...Hon var redo än en gång.
...Med ett ryck ställde hon sig upp, stod och svajade i några sekunder innan hon handlöst kastade sig ner från berget. Hon njöt av att känna hur den rusande luften våldsamt smekte hennes bara hud. Under de få sekunder hon föll fanns bara hon och natten, inget annat existerade. Marken kom farandes allt snabbare, men hon var inte rädd, inte ens för ett ögonblick.
...Hon lät sig själv falla nästan hela vägen, väntade med att fälla ut vingarna tills hon var en knapp meter från att krascha. Sedan susade hon fram över ödemarken ett par kilometer, tätt, tätt intill marken. Det fanns inga tecken på liv åt något håll. Inga rörelser, inga ljud bortsett från vinandet av vinden i hennes egna öron.
...Ögonlocken gled långsamt ner och täckte hennes ögon, ögon som hade den mest förunderliga färg; såg man dem långt ifrån såg de bara mörka ut, men kom man nära kunde man se hur de glittrade rött. Och kom man ännu närmre, kom hon ännu närmre, så kunde de ge ifrån sig ett så starkt rött sken att det brände hål i vilka vanliga ögon som helst, så att de aldrig någonsin såg något mer igen.
...Hon flög i mörker. Inte bara i nattens mörker, utan i totalt ogenomträngligt mörker. Hon behövde inte se, det fanns inget här ute att krocka med, men även om det hade gjort det så hade hon inte krockat. Hon krockade aldrig. Hon snarare kände än såg skogen framför sig, kände väggen av trädstammar. Ögonlocken flög upp, och likaså gjorde hon. Upp mot himlen, mot rymden, mot månen.
...Månen hängde där uppe, skinande och genomskinlig som ett glasklot fyllt med lysande silverrök. En måne av glas. Den värmde hennes kropp med en värme som egentligen var kyla. Nattens kyla. Nattens kyla värmde henne på ett sätt som dagens värme aldrig kunde svalka henne.
...Hon flög högt, högt upp. Tog sikte på månen och steg flera meter varje sekund, väl medveten om att hon aldrig skulle kunna nå den. När hon var tillräckligt högt upp för att kunna bli tagen för en fågel stannade hon och fortsatte rakt fram.
...Hon hade inget mål. Vad kunde det finnas för mål för en sådan som hon? Vad för mål förutom att existera? Att ta sig genom natten, döva sin hunger och förflytta sig från plats till plats? För henne fanns bara tillfälliga mål. Hon skulle aldrig kunna skapa sig ett liv, ett hem. Förr eller senare skulle någon få syn på henne och lista ut vad hon var. Då skulle det inte dröja länge innan det kom flera, och när det kom flera var de sällan, för att inte säga aldrig, vänligt sinnade.
...Det var inte sig själv hon oroade sig för. Vad hon visste fanns det ingen och inget i denna värld förutom hon själv som kunde åstadkomma minsta skråma på henne. Men hon kunde inte alltid kontrollera sig själv, även efter alla dessa år fanns det någonting inom henne som längtade efter att bli fritt. Någonting som hon inte ville släppa löst.

Denna natt dröjde ovanligt länge innan hon fick syn på något som kunde duga som tillfälligt mål. Efter flera timmars flygande över en så gott som ändlös skog såg hon en glänta inne bland träden. Hon tog sig ner genom luften i en spiral, och när hon kom närmre såg hon en stor sjö i mitten av gläntan. Den var omringad av en mängd hus. Med smalnade ögon sökte hon efter det största huset och såg vad som troligtvis måste vara byns värdshus. Hon kunde höra ljudet av skratt och skrän ända hit upp. Det här skulle bli enkelt.
...Hon landade mjukt som en katt bland träden bakom värdshuset. Vingarna svepte hon som en mantel kring sin nakna kropp och dolde den skinande blekheten. Sedan gick hon ljudlöst runt och ställde sig vid dörren. De svarta vingarna och det svarta spikraka håret försäkrade att hon doldes helt i mörkret.
...Nu behövde hon bara vänta.
...Magen skrek tyst av hunger, hon var darrig efter den långa flygturen, men hon tvingade sig själv att stå så stilla som bara hon kunde.
...Dörren öppnades efter bara några minuter, men det var bara en liten kökspojke som sprang ut för att slänga skräp. Inte tillräckligt bra.
...Hon fortsatte att stå stilla tills den öppnades efter ytterligare ett par minuter. Den här gången var det ett större sällskap. Alldeles för bra.
...Ytterligare minuter gick. Hon hade nu stått blickstilla i en halvtimme, men det var en barnlek. Efter så många års träning var en halvtimme över snabbare än en blinkning. Som längst hade hon stått i två dygn utan att röra sig en millimeter.
...Dörren öppnades igen, och tredje gången gillt!
...Det var en man i tjugofemårsåldern. Han var säkert en halvmeter längre än hon, och han såg frisk och stark ut. Håret var ljust och kortklippt, hon kunde se en antydan till lockar. Han gick någorlunda rakt, men snubblade flera gånger på väg nerför den korta trappan, alltså var tillräckligt berusad för att inte kunna tänka riktigt klart, men tillräckligt ren för att det inte skulle förstöra hennes njutning. Ett perfekt läge.
...Hon skyndade sig fram till honom och knackade honom på axeln. Han ryckte till och snodde runt så fort att han nästan välte henne. Ett tag verkade han inte förstå vad som rört honom, men så vände han blicken neråt och fick syn på hennes ansikte, som hon nu visade upp för honom. Hans ögon vidgades, en reaktion hon var van vid. Hans ljust bruna ögon fastnade i hennes som nu glittrade rött. Hon började tala innan han hunnit hämta sig helt.
...”Sir, vill ni hjälpa mig?” Hennes röst var mjuk som en vårvind. Han bara fortsatte att stirra, hon hade honom fast, det visste hon.
...”Snälla, jag behöver er hjälp.” Hon lät en lät bedjande ton smyga sig in nu. Han vaknade som ur en trans.
...”Självklart, kära du”, fick han ur sig. ”Vad kan jag göra för dig?”
...”Jag kan inte förklara, du måste följa med mig.”
...”Vart då?”
...”Snälla, följ med.” Utan vidare förklaring vände hon om och sprang in i skogen igen, men långsamt så att han skulle hinna med. Han följde efter. Hon kunde höra hans fotsteg, nästan i samma takt som hennes egna. Hon hörde hans allt mer ansträngda andetag, själv andades hon inte.
...En bit in stannade hon och vände sig om. Han stod framför henne bara några sekunder senare, andningen kom i stötar. Han var trött, det var bra.
...Långsamt vecklade hon upp sina vingar, visade sig för honom som det monster hon var. Ett vackert monster, med en fulländad kropp, men likväl ett monster.
...Han stod kvar och stirrade än en gång.
...Hon var för snabb för honom, han hade inte haft en chans ens om han varit nykter. Innan han hunnit så mycket som ge ett ljud ifrån sig kastade hon sig över honom och bet av strupen. Blodet forsade, och hon slickade i sig varenda droppe.
...Just som han ryckte till en sista gång kände hon hur något förändrades. Solen var på väg upp. Det var dags att ge sig av.
...Hon sköt upp i luften och steg och steg tills hon återigen var så nära glasmånen som hon kunde komma. Aldrig hade hon flugit så snabbt som nu. Över skogen, över ödemarken, uppför berget. Hon fick enkelt syn på öppningen till sin gamla grotta. I vanliga fall brukade hon hitta en ny varje natt, men det fanns inte tid till det nu.
...Ännu en gång kröp hon ihop på marken. Vingarna gled långsamt tillbaka in genom öppningarna i huden, som genast slöts och läkte ihop med ett slafsande ljud. En underbar känsla av lättnad smög sig genom hela hennes kropp. Hon snarare gled än kröp in genom öppningen i berget.
...Allt som allt hade det varit en bra natt.