Unga Forskare och ungdomsångest

Okej, nu ska jag börja från början med det här.

I onsdags (10/3-10) ställde Nea och jag ut vårt projekt på Utställningen Unga Forskare, och det gjorde även Bella och Nina.

Vi kom dit nån gång mellan 8.00 - 8.30 på morgonen och började ställa upp allt i våra montrar. Eller montrar och montrar, var sitt litet runt bord och en yta på väggen bakom oss för att sätta upp våra postrar. Men vi snodde ett till bord och delade på, så det gick fint.
I vår monter hade vi den konstruktion vibyggt till projektarbetet, alltså den iv använde till att rena vattnet (för den som inte visste det gick vårt projekt ut på att rena vatten från Göta Älv med hjälp av UV-ljus), en dator med en powerpointpresentation som gick på bildspel hela tiden, planschen vi snickrat ihop i all hast och lite bilder på konstruktionen och agarplattorna där man kunde se resultaten av försöken.
Ungefär klockan 9.00 var det lite inledning i föreläsningssalen där anordnarna och juryn fick presentera sig själva, och sedan stod i våra montrar och berättade om våra projekt för folk som vill lyssna medan juryn gick omkring till klockan 11.30.
Då var det nämligen dags för hälften av utställarna (vår hälft) att presentera våra projekt framme på scenen inför de andra utställarna och juryn. Man hade 2 -3 minuter på sig, och det gick finfint. Var lite smånervös, men det gick bra.
Sedan var det lunch.
Vi åt någon fisk (makrill, kanske) med stor fyrkant av potatismos. Mycket lyxigt och fint.
13.30 började föreläsningarna. Det var två stycken, en om glaciärer och en om jakten på framtidens livsmedel. Väldigt intressanta båda två.
15.00. Stunden vi alla väntat nervöst på. Prisutdelningen. Det var så många som ställt ut sina projekt i år, 46 st (!), så hela 15 grupper gick vidare till finalen i Stockholm 28 mars - 1 april. Nea och jag vann inte, men vidare gick vi!

Så, nu kan man tänka sig att det borde stå HURRA! STOCKHOLM NÄSTA! på våra Facebook-statusar. Men nej. Det är nämligen så att vi båda har varit väldigt tveksamma till om vi ska åka eller inte.
Egentligen vill vi nog båda, men samtidigt har vi bara gått och väntat på att någon ska ge oss en anledning till att tacka nej.

Det är som så att finalen är veckan innan påsklovet, söndag till torsdag. Detta innebär att vi i så fall skulle missa en hel vecka i skolan.
Inte så farligt, tänker väl ni nu, utan istället något man borde vara glad över. En ursäkt att slippa skolan i en hel vecka, en ursäkt som skolan dessutom bidrar till finansiellt (ja, skolan betalar de 1 500 kr/person det kostar att få delta i finalen).
Men just veckorna innan och efter påsk har vi så mycket att göra i skolan.
Två historiainlämningar, varav en är ganska stor (6-8 sidor) och rejält avgörande för vad jag kommer få i slutbetyg och just den veckan den här utställningen är lektionerna i historia till för att få handledning.
En gruppuppgift i fysiologi.
Jag har två engelskaredovisningar.
Nea har matteprov.
Och säkert något mer som jag nog glömt.
Allt detta mellan vecka 12 och 15 (med ett påsklov däremellan där vi båda är bortresta).

Det kanske inte verkar som så himla mycket, men det där historiaarbetet hänger över mig som ett stort svart moln. Och vi skulle dessutom bli tvugna att skriva om vårt projektarbete (utan bilagor är det ungefär 17 sidor och det får troligtvis inte vara längre än 2 - 5 sidor, så det kommer bli en del revideringsarbete, plus att vi behöver göra om vår plansch från scratch.

Hmm... Nu när jag läser det jag skrivit känns det inte längre som riktigt lika mycket. Men jag har fortfarande beslutsångest.
Inte i närheten av vad den var på lunchen idag, dock.
Jag brukar inte bli så stressad. Jag kansker verkar stressad, men på insidan är jag ganska lugn. Mina försvarsmekanismer fungerar på så sätt att när jag stressar upp mig tillräckligt mycket över något blir jag till sist lätt apatisk och orkar inte längre bry mig, och så brukar det ändå gå ganska så bra.
Idag gick jag bara och väntade på att detta skulle hända, men det gjorde det inte. Istället blev jag bara mer och mer stressad och uppjagad och var en hårsmån ifrån att börja hyperventliera och springa in på toaletten för att gråta eller något annat. Stressad, ångestfylld, illamående.
Det är inte likt mig.
Och jag vet inte varför jag blev sån.
Det är ju ingen jättestor grej egenligen.
Eller jo, det är det. Det är en väldigt stor grej och en chans som man kanske inte kommer få igen (även om jag blir jätteirriterad varje gång någon använder just det argumentet till varför vi ska åka, för det ger mig bara ännu mer ångest). Och det är inte heller så att vi bara skickat in projektet och åker dit, vi har ju faktiskt blivit utvalda att få åka. Vi och 14 andra grupper, men ändå.

Så vi vet inte vad vi ska göra. Just nu lutar det nog åt att vi åker.
Vi har faktiskt pratat med lite lärare och fått en del saker uppskjutna. Neas matteprov och den stora historiainlämningen, till exempel. Och som sagt så betalar skolan allt utom tågresan (som jag tänker låta mamma betala eftersom hon absolut tycker att vi ska åka).
Vi får helt enkelt se hur det går med att skriva om rapporten och postern.

Men jag känner mig faktiskt lite lugnare nu.
Vet inte om det var solen som tittade fram ordentligt när jag åkte hem.
Eller om det var för att jag behövde skriva av mig lite.
Eller om jag helt enkelt bara har använt all min energi till att oroa mig.
Det lär vi märka imorn.

Och imorn ska jag försöka skriva det mindre historiaarbetet och kanske läsa igenom projektarbetet och försöka hitta något sätt för oss att korta ner det rejält. Det går nog.

Jag kommer att bli så oerhört lycklig vecka 15.