Fast mest av allt är det nog bara det att jag inte känner för att plugga mer kemi idag...
Men nu kommer en kort, liten dålig novell här. Eller dålig vet jag inte för jag har ju inte skrivit den än.
Hon ville ha ett fönster. Ett fönster hon kunde klättra ut genom. Eller i värsta fall hoppa ut genom. Men allt var bara matt. Matta väggar målade i en skrikig scharlakansröd färg. En färg som inte borde ha synts i mörket, eftersom det inte fanns några fönster som kunde släppa in ljus. Men den trängde igenom mörkret, trängde igenom det så fullständigt.
Hon ville inte vara sig själv. Hon ville vara någon annan - hade aldrig längtat så intensivt efter något som hon nu längtade efter att få vara någon annan. Vem som helst. Vem som helst som inte var hon själv.
Det bröt ned henne. Totalt. Komplett. Fulländat. Hon var en fulländat nedbruten varelse. Ett kreatur delvis uppätet av maskar. Uppluckrat. Poröst. Håligheter som gick genom hela hennes kropp. På vissa ställen bara en liten bit in, och på vissa ställen tvärs igenom.
Kanske hade hon kunnat klara det, om det funnits någon där. Någon inom räckhåll. Någon som hon kunde sträcka sig efter. Någon att ta tag i. Som stod fast, och höll henne inom räckhåll när mörkret kom. När mörkret kom och drog henne bort. Bort från allt. Stora svarta vågor av ogenomträngligt mörker, så abstrakt och konkret på samma gång.
Men hon hade ingen. Hon gav inte någon en chans. Kunde inte förmå sig till det. Svek och förräderi. Det hindrade henne. Hindrade henne från att låta någon hjälpa henne. Från att låta någon försöka. Hon hade blivit sviken så många gånger. Det gick inte längre att räkna dem, inte ens om man tog hjälp av tårna. För varje gång skapades en ny mask. En ny hungrig mask. En hungrig mask som inte kan tänka sig något bättre än en redan nedbruten själ. En själ som är lätt att skada ännu mer, en själ oförmögen till självförsvar.
Hon var knappt mer än en själ, kroppen var för länge sedan förmultnad. Förmultnad och utspridd över oräkneliga rosenbusksrabatter. Buskar med vassa törnen, flera tum långa. Kronbladen har vissnat och ligger där nu, på marken. Torra och bruna. De krasar när man trampar på dem.
Men någonstans, långt därinne, fanns en vilja, ett ljus. Ett ljus som inte lyckades tränga bort mörkret, men som lyckades hålla det på kort avstånd. Och som lyckades hindra det stora ljuset från att nå henne. I alla fall för en tid.
Men en så fullständigt komplett nebruten varelse har ingen chans mot det stora ljuset. En dag, äntligen, öppnas fönstret. Det är inget fönster man kan hoppa ut genom. Det är en taklucka. Något man klättrar ut genom.
Hon klättrar.
Okej, dålig blev den kanske inte. Men tråkig. Orkar inte läsa igenom den.
Men det känns bättre nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Great work, Urban!
I loved this post and this blog.
Have a nice day,
Den var väldigt väldigt bra :)
Hoppas bara inte du mår dåligt?
Säg till isåfall, om du vill :)
<3<3
Tackdu <3
Nejdå, jag mår tipptopp! Eller jag skulle ha gjort det om det inte vore för alla prov och redovisningar och skit. Men det är över om en vecka :D
Skicka en kommentar