***
Visst är det lustigt med alla de där gatstenarna? Man ser dem, men man tittar inte på dem. Man går på dem, men man undrar inte om de får ont, för inte kan väl en sten få ont? Man ser repor och slitningar på dem, men man undrar inte över historierna som ledde till alla repor, även om det måste krävas något enormt tungt för att repa den stenhårda graniten.
Jag tänker speciellt på en av de där gatstenarna.
Tänk dig en mörk kväll med så fuktig luft att det lika gärna kunde varit dimma, en sån där kväll där gatlyktornas sken ser ut som koner av gyllene ljus. Konerna når inte långt ner, men ljuset gör det och bildar gula cirklar på marken, cirklar med diffusa kanter. Mitt i cirkeln är ljuset som starkast, liksom koncentrerat i en punkt, och just den ljuspunkten faller på en av de där gatstenarna på en ganska oansenlig gata någonstans i en av de mindre populära delarna av staden.
Just den här gatstenen skiljer sig inte mycket från de andra i utseendet. I alla fall inte om man inte tittar efter. Den har samma färg, samma form och samma slitage som alla de andra. De är alla lika blankpolerade av de fötter som trampat över dem i nästan hundra år.
Men går man närmre, tittar lite mer noggrant ser man något som inte syns på de andra. Det är svårt att sätta fingret på det, men det är de små risporna i just den här stenen som berättar en historia som inte finns på någon annan sten än just den här. Det är historien om...
[Sista sidan saknas.]
Jössus krösus. Det här var bland det sämsta jag skrivit i mitt liv. Hahaha. Orkar inte ens fortsätta på den.
Ge mig inspiration. Snälla? Bara lite?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar