Undrar om nån orkade läsa inlägget från Trysil...
I alla fall så lovade jag Neapea (tror jag i alla fall att jag gjorde) att lägga ut min lilla följetong. Så här kommer en ny del. Kommentarer och tips uppskattas.
Del 1, 11 december 2008
Del 2:
Motvilligt hänger han hörlurarna runt nacken och stänger av musiken. Han känner igen stegen, vet vem det är som kommer utan att han ens behöver vända sig om. De stegen går inte att missta sig på. Ett lätt, sen ett tungt, ett lätt, sen ett tungt. Varje steg följs av ett tyst stånkande. Alex känner det som om fötterna fryser fast i marken. Helst av allt vill han bara springa därifrån, men fötterna lyder honom inte. De vet bättre.
...Stegen kommer nära, snart känns lukten av mannen som de tillhör. Lukten känns starkt, även i regnet. Det är en stank som hör ihop med mörka nätter och skumma möten. En lätt röklukt blandad med bensin och något som skulle kunna vara gammal urin. Alex ryser, men som tur är syns det inte i mörkret.
...”Så du kom.” Rösten är ljusare och lenare än man hade kunnat tro. Alex har aldrig sett mannens ansikte, men den bild han har målat upp i sitt huvud stämmer inte alls överens med den där mjuka, lena rösten. Det är ett ansikte fullt av ruttna, variga sår. Ögonen är gula, och med springor som pupiller, som på en katt. Tänderna är spetsiga, och något mörkt droppar stilla från dem.
...Han vill inte se ansiktet. Vill inte veta om hans bild är den rätta.
...”Du vet varför du är här.” Den lena rösten blir ännu lenare.
...Alex vill bara sjunka ner på knä. Vill bara sjunka ner, och fortsätta att sjunka tills han sjunker ner genom marken. Ner dit, där den mjuka rösten inte kan nå honom.
...”Och du vet varför jag är här.” Ett lätt hån har smugit sig in i lenheten.
...Alex vänder sig om. Långsamt. Långsamt.
To be continued...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag läste om Trysil! ^^
Och denna strof/novell var skit bra. Vill höra mer!
Skicka en kommentar