Jag ska skriva ett långt långt inlägg om Prag sen. Så långt så ingen kommer orka läsa det, men jag tänker ändå skriva för att inte glömma bort denna underbara resa.
Men först måste jag ösa ur mig en liten droppe.
Jag börjar få ångest.
För samtidigt som jag absolut vill ta studenten och äntligen sätta punkt för den delen av mitt liv som spenderats i en skolbänk så vill jag verkligen inte sluta skolan och skiljas från min klass. Det känns så fel att inse det nu, mindre än en vecka innan studenten, men jag tycker verkligen om min fina klass och jag vill inte att alla bara ska skiljas och flyga dit tusen vindar åt olika håll bär oss.
Och jag vet att ingen i min klass läser min blogg, men i alla fall:
TACK för de här tre åren!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
vafan, nu får ju jag ångest, och jag har ju ett år kvar, haha
känner samma med min klass :)
Tack själv! // Marcus M
Åh jag känner också sååå
Skicka en kommentar