Nu är det som så att jag inte vet om folk läser denna lilla löjliga novellföljetong, men om det skulle vara så skulle jag vara tacksam för en liten kommentar. Det här var nämligen sista färdigskrivna delen, och om nån vill veta fortsättningen så måste jag skriva den först, vilket jag inte tänker göra om ingen läser eftersom jag ju håller på med min "riktiga" bok också.
I alla fall så vore jag tacksam för en kommentar, för annars blir det inget mer.
Resten av delarna kommer upp om man trycker på FÖLJETONGEN UTAN NAMN under rubriken FOLK i sidomenyn. Delarna hamnar nerifrån och upp.
Förresten så är detta min favoritdel hittills.
Här är del fyra i alla fall:
Hundra meter eller så rakt fram, sen en skarp sväng till höger, in bland husen. Rakt in i en återvändsgränd. Det hörs ett triumferande tjut från förföljaren, han tror att bytet är inträngt i ett hörn. Men han tror fel. Alex ler medan han ställer sig med fötterna brett isär och sluter ögonen. De springande stegen stannar abrupt, som om de sprungit rakt in i en osynlig vägg. Triumfen övergår i skräckblandat ursinne. Alex hämtar kraft ut skriket, hämtar kraft ur marken, hämtar kraft ur regnet. Den dras mot honom, som mot en magnet. Han känner den strömma genom kroppen och värma de av regnet nerkylda lemmarna. Några sekunder till så kommer han att vara borta från allt.
Mannen i slängkappan står förstenat och ser hur allt håller på att glida honom ur händerna. Ljusstrålar i regnbågens alla färger strömmar mot pojken. Han står nästan inom räckhåll, men en osynlig barriär är emellan dem. Han vrålar av ilska och vanmakt, och bankar mot barriären.
...Plötsligt slår han i tomma luften, och han vet att han inte har många sekunder på sig. Han kastar sig framåt och får i sista sekund fatt i en flik av pojkens jacka.
To be continued...
(or not)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar