Krabbfotboll på idrotten igår, mina lår är totaldöda och klarar knappt av att gå i trappor. Men ändå plågade jag mig upp på hästryggen imorse och jävlar vad underbart det är att rida! man bara glömmer all smärta i benen och märker inte av den förrän man landar på marken igen. Då är det inte roligt.

Vet inte varför jag gillar såna serier, typ övernaturliga saker.
Jag vill bara kunna tro.
På att sånt finns. På riktigt.
På engelskan (och svenskan) läser vi om romantiken, och som alla vet så är den uppdelad i kärleksflumromantiken och skräckflumsromantiken. Så igår på engelskan skrev vi antingen ett kärleksbrev eller om en mardröm och lämnade in. Skulle ha skrivit kärleksbrev egentligen, men det var så trist, så jag bytte. Det är mycket lättare att skriva skräckhistorier. De kan vara hur flummiga och orealistiska som helst utan att det blir det minsta konstigt.
Överdrift.
Poängen med detta var i alla fall att jag ännu en gång bestämt mig för att börja skriva lite skräcknoveller. För att få igång fantasin lite och komma igång bättre med Boken.
Min söta lilla snälla kompis har korrekturläst prologen. Tack (om du läser detta, annars har jag redan tackat, hoppas jag).
The Mentalist är i alla fall en väldigt bra serie, för alla som tagit sitt förnuft till fånga och tröttnat på Desperate Hosewives men inte vill byta ut den mot House (vilket i och för sig vore väldigt oförnuftigt).
I'm sorry. He irks me. He's irksome.
2 kommentarer:
Att skriva om en mardröm var kul :D
Hahaha, vuxen? nej det blir man ju inte förrän vid typ 30-års ålder...
Och jag bokstavligt talat förstår hur du känner.
Ja alltså samma här. Jag kände av smärtan så fort jag öppnade ögonen, visste att dagen skulle bli tuff
Skicka en kommentar