Metaltown 2009

Jag, Linnéa och hennes pojkvän Robban tog bussen in till Brunnsparken där vi mötte ett par av Linnéas kompisar. Sen var det vagnen in till Frihamnen som gällde.
Kön såg helt enorm ut från spårvagnen, men vi kom in och fick bytt våra biljetter mot band på mindre än en halvtimme!
Det var enormt varmt, och metal är lika med svarta kläder (bland annat). Svarta kläder plus stark sol är lika med olidlig värme.

Vi hann se det mesta av Dead by April, men det var ett lätt antiklimax, tycker jag. För det första var det massa falsksång (vilket till och med jag hörde, och jag har inte direkt världens bästa gehör!), för det andra spelade de inte Losing You, som i och för sig är rätt uttjatad, men ändå en av deras bästa.

Sen stod vi i kö för att ta ut pengar hur länge som helst. Nästa band vi såg var Trivium (och så såg vi början på Pain och slutet på Napalm Death), och de var bra, riktigt bra! Trivium, alltså. Hade aldrig hört dem förut, men jag gillade dem. De hade bra kontakt med publiken, och nu började det komma igång lite moshpit och grejer (det kanske det var innan också, men inte vad jag såg). Vi stod rätt långt fram och jag gömde mig från moshpiten bakom Linus (som vi mötte i Brunnsparken). Väldigt säkert ställe att stå på, för han är nog minst en meter längre än jag.

Efter Trivium var det Meshuggah. Ännu ett band som jag inte hört förut. Jag tyckte inte alls de var dåliga, men uhm, jag tror inte de är ett band som man ska börja lyssna på live. Lite svårt att njuta av musiken om man inte vet hur den låter. Sångaren var riktigt frän, dock. Och jag håller på att lyssna på dem på Spotify nu, och det är riktigt grymt! Neurotica är en väldigt bra låt.

Children of Bodom såg jag och Linnéa lite på avstånd. För det första gick det inte att ta sig hela vägen fram, och står man inte där fram kan man lika gärna sitta där bak och se på skärmen, för man ser ändå inget på scenen. Detta är också ett väldigt bra band. De började med Needled 24/7 och lite senare kom Bed of Razors, och det var gaah, bra!

Vi skippade Volbeat och sprang över bron till Nordstan och åt på McDonald's; jag, Linnéa, Robban och tre av Robbans kompisar. Uppe på bron såg vi ner på festivalområdet, och herrejävlar vilket folkhav! (Se bilden nedan.) Det blev en rejäl powerwalk och en lite halvt självmordsriskerande språngmarsh över vägen, sen slängde vi snabbt i oss våra kaloribomber innan vi skyndade tillbaka för att hinna få bra platser till nästa band.

Och nästa band var Disturbed. Både Linnéa och jag höll på att spricka där vi stod i mitten av mitten där framme. Detta var den största anledningen till att jag gick på Metaltown. Och jag blev inte besviken. Inte det minsta. Det var fanimig bland det bästa jag sett! Jag svävar fortfarande på moln. Liberate, Meaning of Life, Inside the Fire, Prayer, Land of Confusion, Stricken, Stupify, Ten Thousand Fists, Down With the Sickness, The Game och sen minns jag inte vilka fler. Jag moshpitade för första gången! Linnéa och jag var (för att använda Linnéas ord) helt euforiska flera timmar efteråt! Aaaaaaah, de var så sjukt galet totaly awesome som man kan bli!
Till sist var det Slipknot. Jag lyssnar inte på dem i vanliga fall, men de hade ett otroligt bra scenframträdande. Helt outstanding (och jag använder engelska uttryck för att jag känner för det)! En gång satt trummisen vinkelrätt mott väggen och spelade, helgalet! Och nu har jag sett Slipknot live. De är ett sånt band som man egentligen ska se!

Men sen så var det ju så här att jag, Linnéa och lite annat folk tog oss över till Slipknot tillsammans. När alla andra band spelade var det fullpackat, visst, men ingenting, INGENTING, jämfört med hur det var i Slipknotpubliken. Jag gick med armarna nere längs sidorna, och när vi stannade var det så trångt att jag inte kunde lyfta dem. Då talade Linnéa om att hon tänkte mosha i den här publiken, och bad mig ta hennes handväska. Visst, tänkte jag (som även jag hade en väska), jag ställer mig bara i kanten av moshpiten och väntar tills hon är klar. Men fan heller, vi stod I MITTEN av moshen. Och min sko hade gått sönder totalt i sista Disturbedmoshen, så jag tänkte inte ge mig in i en till frivilligt. Istället tog jag mig längre och längre bak, långsamt, långsamt i en enormt tättpackad publik.

Den känslan av klaustrofobi man får där är inte lätt att beskriva om man inte stått nästan längst fram i en publik på tjugotusen pers och försökt ta sig därifrån. Det tog tid. Och jag hamnade ofrivilligt i minst tre moshpitar på vägen. Det var en enorm befrielse att komma ut i gången och bort till tälten vid entrén.

Och där stod jag sen, med min väska och Linnéas, och ingen aning om var någon var och utan någon som hade en aning om var jag var. Haha. Lånade Linnéas mobil och skickade lite sms till folk om var jag stod. Sen kom Linus och höll mig sällskap. Jag blev glad. Vi gick till öltältet, fast jag tog faktiskt en zingo, haha. Tycker inte om öl. Till nästa Metaltown ska jag ha lärt mig dricka öl. I alla fall så stod vi där och såg klart på Slipknot och mötte sen lite andra folk borta vid uttagsautomaten. Resten mötte vi vid spårvagnshållplatsen, och sen så gick vi över bron igen till Nordstan, där mamma väntade för att ge mig, Linnéa och Robban skjuts hem.

Det tog tid, för det var inga små folkmassor som skulle över. Det var en enorm folkmassa!

Och det var helt galet underbar dag! Från ett till tolv, och man var inte trött efteråt, förutom i fötterna som var helt döda. Idag har jag dock ont i större delen av kroppen. Speciellt nacken.

FUCKING TOTALY AWESOME!
METAAAAAL!