Novell: Den snälle lille pojken

Det var mitt på ljusa dagen, men trots det hade han lyckats hitta ett litet mörkt hörn på den stojiga lekplatsen. Egentligen ville han inget annat än att springa tillsammans med de andra barnen, att hoppa och leka, åka rutschkana och gunga. Men det hade han aldrig kunnat göra. Han hade försökt, men det slutade på samma sätt varje gång.

Det var aldrig meningen, han skulle aldrig ha gjort någon illa med mening; en snällare liten pojke får man leta efter länge. Det var bara det att märkliga saker alltid hände omkring honom. Märkliga på ett dåligt sätt, ett sätt som slutade med brutna ben, forsande blod och döda fåglar. Han var speciellt ledsen för det där med fågeln, den hade varit så vacker. Han ville bara röra vid den. Han hade aldrig menat att den skulle dö sådär, att den så fort hans hand snuddade vid dess glänsande svarta fjäderdräkt skulle sjunka ihop och sen aldrig mer röra sig. Det hade han aldrig velat. Han ville bara röra vid fjädrarna, smeka dem. Mörka nätter kunde han fortfarande höra ljudet den vackra fågeln gav ifrån sig i sitt dödsögonblick. Det var ett skri av intensiv smärta, och varje gång han hörde det kunde han själv känna smärtan som fågeln måste ha känt. Varje gång fick den honom att gråta.

Att åsamka någon smärta var det sista han ville, den lille pojken menade bara väl med allt han gjorde. Men på något sätt slutade det alltid med smärta. Och sällan hos honom själv, även om han mycket hellre skulle ha föredragit att själv behöva utstå den. Problemet var det att saker och ting väldigt sällan slutade på det sätt som han skulle ha föredragit, det sätt som skulle ha varit bäst för alla. För han hade kunnat klara av det som inte de andra klarade.

Det var inte för att han var modigare än de.
Det var inte för att han var klokare.
Det var inte ens för att han var starkare, för han var inte stark. Han var svag. Hade han varit starkare så hade han kunnat stå emot frestelsen att försätta sig i de situationer som slutade i plåga.
Det var inte för att han var bättre. Det var för att han var villig. Han var villig att utstå det hemska, om någon annan på det sättet kunde slippa det. Det var för att han var beredd att offra sig själv, för att på det sättet rädda någon annan.
Det var för att han var en sådan snäll liten pojke.
Men han var svag. För svag för att vara ensam. För svag för att isolera sig själv.

Svagheten fick honom alltid att ta de där första, stapplande stegen framåt, och när han passerat den gränsen var det för sent för att göra något åt det, vare sig han ville eller inte. Men när den gränsen var nådd ville han oftast inte vända tillbaka.

Svagheten fick honom att resa sig upp, att efter en brutal inre strid ta de där första stapplande stegen bort från det mörka hörnet och ut i ljuset. Några barn skulle just börja leka tafatt vid rutschkanan. De drog just lott om vem som skulle börja jaga.

”Får jag vara med?” nästan viskade han, som om han innerst inne visste att den frågan egentligen inte borde få lämna hans läppar. Ingen hörde honom. Men istället för att ta det som ett tecken höjde han mot bättre vetande rösten.
”Får jag vara med?”
Sju små huvuden vändes åt hans håll. Förvånade ansiktsuttryck mötte hans eget plågade. Han var ny här. När det hänt en olycka blev han alltid tvungen att leta upp ett nytt ställe, med jämna mellanrum fick hans familj byta till en ny stad. Här hade han aldrig varit förut.

”Sisten får jaga”, sa en liten rödhårig flicka med en axelryckning. Han hade aldrig sett något så vackert. De mörkröda lockarna gnistrade likt diamanter i solen, de små mörka ögonen påminde honom om fågeln. Vid det här laget borde han ha känt igen tecknen som nästan skrek åt honom att vända sig om och springa, springa, springa så fort och långt hans korta små ben kunde bära honom. Men vid det här laget hade inga tecken i världen kunnat hindra honom från att begå ännu ett misstag som skulle hemsöka honom, likt fågeln.

Han satte sig ner på huk med händerna för ögonen och började räkna till tio. Skrik och skratt omgav honom när barnen började springa åt alla håll för att undgå att bli tagna av nykomlingen som satt med ansiktet hopskrynklat av den koncentration som krävdes för att minnas i vilken ordning siffrorna kom.
Ett. Två. Tre. Fyra. Fem. Sex. Sju. Åtta. Nio. Tio.
Han reste sig upp. En liten pojke, mindre än han själv, stod bara några meter bort. Men det var fel, det var inte honom han ville ta. Han såg sig omkring efter flickan med de röda lockarna och fick syn på henne bakom ett träd. Hans medvetna insåg att det vore bättre att springa ikapp någon annan, någon som inte var i samma fara som flickan. Men hans ben var inte medvetna, inte om något annat än i vilken riktning de behövde springa för att nå henne.

När hon såg att han var på väg mot henne skrek hon förtjust och började springa. Bort från trädet, mot rutschkanan. Hon var snabb, men han var snabbare. Det var han alltid. Trots att han var flera meter bakom vid starten, så var han halvvägs uppför stegen när hon satt sig på kanten till kanan.

Han menade inte att knuffa henne, han ville bara röra vid henne.
Skräckslagen såg han hur flickan fick alldeles för hög fart. Högre fart än vad som borde vara möjligt på en så kort sträcka. Ännu mer skräckslagen såg han hur hon slog i marken på helt fel sätt.

Hon landade på rygg, men lockarna utspridda i en vacker halvcirkel, som blev rödare och rödare för varje sekund.

Han var flera kilometer bort innan någon hann inse vad som hänt.
Nästa dag skulle han bli tvungen att hitta en ny lekplats.