Försenat brev

Idag har inte vart så händelsrik. Mamma har ringt ett par gånger, och det verkar fortfarande som om det är rät lugnt, även om han får ligga kvar på sjukhuset i en vecka.
Så idag har jag städat mitt rum, eller i alla fall börjat. Har ställt tillbaka bokhyllan på sin vanliga plats (den har stått mitt i mitt rum ett par veckor nu) och möblerat om lite i den. Sen har jag börjat plocka undan lite annat också, men inte klar än.
Inget skolarbete i helgen i alla fall. Mkt skönt.

Fast sen har jag så dåligt samvete över att jag inte skrivit brev till Kaptenen än. Om jag ska skyla ifrån mig så skyller jag på att jag haft väldigt mycket med skolan nu, och så det här med morfar. Hade tänkt skriva igår, men så blev det så mycket, så jag orkade inte.
Men om du läser det här Kaptenen så ska jag skriva så fort jag hinner och orkar, förhoppningsvis idag. Och förlåt så mycket för att du får vänta så. Du får tjata mer på mig, annars blir jag för lat. :)

Panikblandad ångest

Igår var en hemsk dag.

Den började bra, med att mamma väckte oss alla och såg gick vi ner med presenter och sjöng för pappa, som fyllde år. Sen åt vi god frukost och kärleksmums som mamma bakat på morgonen.
Efter det var det ridning, och där började det gå fel. I bilen satt mamma och jag och diskuterade omifall vi skulle åka till Lund över första maj eller inte, och om jag i så fall skulle följa med dit eller stanna hemma. Jag ville gärna stanna hemma, för det känns som om vi åker iväg så fort det blir långhelg eller lov. Vi är aldrig hemma, känns det som.
Bestämde mig till slut för att jag nog skulle stanna hemma i så fall. Problemet är att jag gärna vill följa med också, och träffa mormor och morfar och alla kusiner och så. Men jag orkade inte riktigt, kändes det som.
Sen gick det inte alls bra på ridningen, fick inte alls till det som jag ville.
Så kom mamma och hämtade mig efteråt, och när jag kommit hem började jag hjälpa till lite i trädgåren. Grävde och rensade i en av rabatterna. Sen vart det lunch och jag gick in för att äta. Då satt mamma och pappa och pratade om att åka ner nånstans, och så frågade jag vad de pratade om, och så svarade mamma: "Morfar har fått en hjärtinfarkt, så jag ska nog åka ner till Lund snart."
Alltig bara rann ner i fötterna. Jag fick världens chock. Det där är liksom en sak som händer alla andra, men inte en själv.
Sen ringde telefonen ett par gånger under lunchen, med uppdateringar om morfar. Men som tur var hade alla positiva meddelanden. Det verkade tydligen inte som om det var en hjärtinfarkt, utan något inte alls så farligt. Men han ska stanna på sjukhuset i en vecka i alla fall, och mamma och Sebbe åkte ner igårkväll, och mamma ska stanna där hela veckan. Sebbe vet jag inte när han kommer hem.
Så mamma och broren åkte som sagt ner till Skåne efter tårtan och lämnade oss andra att fira pappas födelsedag själva. Men det blev nog en ganska lyckad kväll ändå.

Först åkte vi runt till K-Rauta, ICA Maxi och ICA Kvantum. På de två första ställena letade vi efter filmen Gladiator. Vi hittade den inte. Den går på TV imorn, och jag hade bett pappa spela in den, men eftersom den är så långt tyckte pappa att det skulle vara lättare att köpa den. Men det var det ju inte. På Kvantum köpte vi lite grejer till middagen och till kvällen. På Maxi köpte vi förresten filmen Förtrollad, på småflickornas begäran.
Så en kort resume av kvällen:
Jag lagade födelsedagsmiddag åt lilla pappa: Färsfyllda paprikor med ris till. Det blev gott.
Sara och Rebecka gjorde iorning lite grönsaksdipp.
Pappa beställde Gladiator över från Ginza.se.
Vi såg på Förtrollad och åt grönsaksdipp och Lindth-choklad.
Den var inte särskilt bra, men lite smårolig. Och chokladen var god.

Mamma ringde lite då och då och gav oss rapporter. Det verkar som om det inte var så farligt som det verkade från början, vilket är en enorm lättnad.
Så dagen började bra,
blev hemsk i mitten,
och slutade rätt så bra.

Det är över nu

Nästan i alla fall. Imorn är det över, alltihop. Då ska vi ha våra redovisningar i Svenska och SO, och sen är det klart. Det är så oerhört skönt!
Kemiprovet gick väl... jag vet inte riktigt faktiskt, så jag ska inte säga något. Det kändes hyfsat efteråt i alla fall. Och med tanke på att MVG-gränsen tydligen kommer att ligga på 80% så borde jag få VG i alla fall.
Vet inte vad som hänt med mig, i nian skulle jag aldrig ha siktat på eller ens nöjt mig med mindre än MVG. Men det går väl inte. Man kan inte ligga på topp hela tiden. En del kan väl, men inte jag. Nu går det bara neråt...
Det känns lite skönt på nåt sätt, att kunna sänka kraven på sig själv, inte bara höja dem.

Men det är världens vår nu! Och det är hur skönt som helst! Superfint väder, man kan sitta ute på bryggan och äta lunch. Jag håller med Linnéa, vi har säkert Göteborgs bästa skolgård!

Pluggpluggpluggochmeraplugg

Jag är inte bra på att plugga. Jag har ingen bra studieteknik. Jag läser det, funderar på det, svarar på frågor dagen innan provet, kan det (i bästa fall) på provet, och glömmer sen bort det. Det är ingen mening med det.
Men å andra sidan så behöver man ju verkligen inte kunna allt det som vi lär oss. Men jag borde väl inte klaga, om jag tycker detta är onödigt att lära sig skulle jag har valt en annan linje.
Jag skulle ha valt en annan linje...
Men jag trivs ändå på natur, även om det är svårt ibland.
Det är ju kul när man förstår liksom.

Och så fick jag ont i magen imorse. Inte kul. Men jag har inte börjat få panik än. Har ju hela dan idag på mig, plus imorn efter skolan.
Men sen kommer ju redovisningarna... SO och svenska... Fast det är ju inte förrän på fredag, och jag ska ju inte vara själv. Vi är i grupper i båda ämnena. Så det går nog bra. Hoppas jag.

Nu ska vi äta pannkakor snart, och sen ska jag plugga,
och plugga,
och sen plugga lite mer.

En fulländat nedbruten varelse

Fast mest av allt är det nog bara det att jag inte känner för att plugga mer kemi idag...
Men nu kommer en kort, liten dålig novell här. Eller dålig vet jag inte för jag har ju inte skrivit den än.

Hon ville ha ett fönster. Ett fönster hon kunde klättra ut genom. Eller i värsta fall hoppa ut genom. Men allt var bara matt. Matta väggar målade i en skrikig scharlakansröd färg. En färg som inte borde ha synts i mörket, eftersom det inte fanns några fönster som kunde släppa in ljus. Men den trängde igenom mörkret, trängde igenom det så fullständigt.
Hon ville inte vara sig själv. Hon ville vara någon annan - hade aldrig längtat så intensivt efter något som hon nu längtade efter att få vara någon annan. Vem som helst. Vem som helst som inte var hon själv.
Det bröt ned henne. Totalt. Komplett. Fulländat. Hon var en fulländat nedbruten varelse. Ett kreatur delvis uppätet av maskar. Uppluckrat. Poröst. Håligheter som gick genom hela hennes kropp. På vissa ställen bara en liten bit in, och på vissa ställen tvärs igenom.
Kanske hade hon kunnat klara det, om det funnits någon där. Någon inom räckhåll. Någon som hon kunde sträcka sig efter. Någon att ta tag i. Som stod fast, och höll henne inom räckhåll när mörkret kom. När mörkret kom och drog henne bort. Bort från allt. Stora svarta vågor av ogenomträngligt mörker, så abstrakt och konkret på samma gång.
Men hon hade ingen. Hon gav inte någon en chans. Kunde inte förmå sig till det. Svek och förräderi. Det hindrade henne. Hindrade henne från att låta någon hjälpa henne. Från att låta någon försöka. Hon hade blivit sviken så många gånger. Det gick inte längre att räkna dem, inte ens om man tog hjälp av tårna. För varje gång skapades en ny mask. En ny hungrig mask. En hungrig mask som inte kan tänka sig något bättre än en redan nedbruten själ. En själ som är lätt att skada ännu mer, en själ oförmögen till självförsvar.
Hon var knappt mer än en själ, kroppen var för länge sedan förmultnad. Förmultnad och utspridd över oräkneliga rosenbusksrabatter. Buskar med vassa törnen, flera tum långa. Kronbladen har vissnat och ligger där nu, på marken. Torra och bruna. De krasar när man trampar på dem.
Men någonstans, långt därinne, fanns en vilja, ett ljus. Ett ljus som inte lyckades tränga bort mörkret, men som lyckades hålla det på kort avstånd. Och som lyckades hindra det stora ljuset från att nå henne. I alla fall för en tid.
Men en så fullständigt komplett nebruten varelse har ingen chans mot det stora ljuset. En dag, äntligen, öppnas fönstret. Det är inget fönster man kan hoppa ut genom. Det är en taklucka. Något man klättrar ut genom.
Hon klättrar.

Okej, dålig blev den kanske inte. Men tråkig. Orkar inte läsa igenom den.
Men det känns bättre nu.

En sten i skon har man ju hört talas om...

Imorse var jag duktig och pluggade lite kemi. Gjorde uppgifterna till kapitel 2, 3 och halva 4.
Sen var jag och red. Red Amadeus idag igen, det gick lite halvbra tycker jag, men helt okej endå. I alla fall. När vi ridit klart våra 45 minuter och skrittade av hästarna kände jag att det sved på båda mina lillfingrar(/småfingrar, vad säger man?). Då märkte jag också att jag tydligen hade massa små stenar i mina ridhandskar. Hur skillat är det på en skala? Att inte märka det förrän efter 45 minuter intensiv ridning?
Men det kändes inte så illa, så jag tänkte att jag klarar mig säkert fem minuter till. Sen när jag tog av mig vantarna var det inte så mys. Det var ju inte stort, och inte djupt, men inte särskilt snyggt. Och det sved. Inte längre.
Det var inte så farligt egentligen. Tyckte bara det var lite roligt att jag inte la märke till det under hela lektionen.

Och nu har jag vart duktig och pluggat ännu lite mer kemi. Plus att jag flyttade bilder igår.
Nu ska jag plugga mer kemi.
Och sen lite kemi till.
Och om jag orkar sen, lite mer kemi.

I am lazy

Jag har blivit väldigt lat med att skriva blogg och ladda upp bilder på bilddagboken nu för tiden. Vet inte om det är för att jag får använda mammas dator nu eftersom den där nere krånglar lite, eller om det bara är för att april inte är min favoritmånad det här året.
Men två av de tre jobbiga veckorna är över nu. Det är bara den jobbigaste av de tre jobbiga som är kvar, haha.

Jag känner för att börja skriva dikter igen. Inte för att jag är så bra på det, utan för att jag... Jag vet inte riktigt faktiskt...
Har börjat skissa på ett par i en liten bok, men de blir bara helt darkness. Kan inte skriva glada dikter helt enkelt, det är inget intressant för mig. Det kommer inget när jag försöker, och om det kommer nåt blir de inte alls roliga att läsa, bara allmänt sliskiga.

Nationellt engelskaprov idag. Uppsatsskrivning. Det gick väl lite sådär. Jag borde ha kunnat bättre, tycker jag, med tanke på att skrivning ska vara min starka sida. Fast det är det nog inte längre. Det var det förr, jag var bra på det förr, det kan jag tycka själv. Men jag är inte det längre. Jag har inte tid att skriva, och om man inte skriver så går det inte sen när man försöker. Har försökt skriva lite på min bok, men det har inte gått så bra. Har ju en massa idéer, men jag kan inte riktigt få ner dem. De är konkreta när jag tänker på dem, men när jag försöker skriva blir det bara helt flum och osammanhängande.
Måste ta och skärpa mig. Så fort april är över.
Jag gillar inte april i år. Det kanske märks?

Nu ska jag duscha, har vart duktig och vart ute och sprungit idag. Inte så länge, men i alla fall.
Godnatt.