Sladd i Blod

När jag läste Män Som Hatar Kvinnor var det som så att huvudpersonen råkade läsa en av mina alltime favoritdeckare: The Mermaids Singing. Detta gav mig ett litet ryck, och jag läste genast om denna underbara bok (den var för övrigt minst lika äcklig som jag kom ihåg den).

När den tog slut fick jag akut abstinens och ville läsa mer, så nästa dag åkte jag med mamma till Torget för att leta efter nästa bok, The Wire in the Blood. Den fanns inte, så jag tänkte att jag åker in till stan nån gång i veckan istället och letar på Akademibokhandeln.

Den fanns inte där. Jag frågade i informationen, och där sa de att ingen i deras kedja hade den. Hurra. Jag letade i minst sju bokaffärer den dagen, men inte en enda hade den. Jag sökte till och med i bibliotekets databas, och alla Göteborgs bibliotek verkade bara ha ett enda exemplar, och det på ett bibliotek rätt långt ifrån mig. (Därtill kan tilläggas att de får gå rätt långt innan jag ens överväger att låna en bok istället för att köpa den (om det inte är en urtrist bok som har med skolarbete att göra)).

Denna bok verkade alltså inte finnas någonstans.
Dags att ta fram det tunga artilleriet.
Internet.

Pappa hjälpte mig att beställa boken (jag har inget sånt fiffigt kort som gör att man kan handla över Internet), och sen var det bara att vänta.

Det skulle ta 2-5 vardagar. Det tog 7.

I fredags kom den, och idag tog sen slut. Jag fick lägga band på mig för att kunna vara social över helgen och inte bara sitta gömd på mitt rum med näsan i boken som en annan bokmal.

Jag tror nog jag tyckte den var lika bra som den första. Inte på långa vägar lika äcklig, men ändå bra.
DOCK slutade den med en cliffhanger. Inget fel med det, om det inte vore för att NÄSTA BOK INTE HELLER FINNS I EN ENDA AFFÄR!
Internet, here I come again!

Jag ska i alla fall köpa hela serien så fort jag kommit hem från Paris och inte längre behöver bekymra mig om att behöva spara pengar.

Ibland har jag inte riktigt lika mycket tur när jag tänker

Som bekant så är jag lite ooriginell och försöker skriva en bok. Det går ganska bra nu, jag har kommit igång och skrivit en hel del med tanke på att jag faktiskt inte har sådär jättemycket tid över till det.
I alla fall så har jag funderat på den här boken ganska länge, hittat på massa korta delar och kommentarer som ska in lite här och där i handlingen och skrivit upp det i en anteckningsbok.

Höhö, och nu tittade jag igenom den lite för att se vad jag skrev för länge sen.
En anteckning var:
OBS! Kossan!
Och jag har ingen jävla aning om vad det betyder. Jag brukar ha lite tur när jag tänker, men inte den här gången.

Ibland vet jag inte riktigt hur min hjärna funkar.
Och det var ingen självkomplimang.
Är det ett ord?

Det är i alla fall väldigt roligt att skriva. Det är ett enkelt sätt att skapa något. Vore trevligt om mina gamla författarfingrar ville komma tillbaka och få till de där små sakerna som jag kunde få till lite då och då förr i världen. Typ min lilla skräckhistoria som jag skrev i nian (engelskauppgift, mycket roligare än de vi har nu, tal och skit), det var bland det bästa jag skrivit, tror jag, och en av de få saker som jag fortfarande är riktigt nöjd med.
Jag funderar starkt på att börja skriva skräcknoveller. Det får igång fantasin så sjukt mycket.

Mitt dåliga humör är borta i alla fall. Alltid något. Att skriva är min form av terapi. Få bort tankarna från allt annat och fokusera på de där orden som överförs från huvudet till datorskärmen.
Det är något med det.



Och jo, jag har ett liv. Nästintill obefintligt, men inte riktigt.